Bappes blogg

Försäsongsmatcher är svåra att dra några slutsatser från. Dels varierar motståndet, dels används matcherna till att pröva olika konstellationer.

Den MÅS som fick beröm av tränarna efter Trackers-matchen, var t.ex. en MES mot Västerås. Ja, ljudmässigt alltså, inte spel-dito.

Jag har ingen uppställning från matchen Tyresö/Trollbäcken, men i de två hemmamatcherna  är det fyra spelare, som behåller en kedjekompis i dessa två matcher. Conny Vesterlund - Mats Egnell och Simon Mossnelid - Ron Sjöblom spelar i samma formation i bägge matcherna. I övrigt byts det friskt.

I de hittills tre träningsmatcherna har vi gjort 24 mål (9+8+7). Flest mål hittills har Conny Vesterlund gjort, 6 stycken. Jihde och MC har svarat för 4 var och Egnell 3 mål. Conny och Egnell har gjort mål i varje match. En liten överraskning så här långt är att bara en av våra backar gjort mål, Koffe, men han har å andra sidan gjort 2 stycken. Totalt ser det bra ut med nio målskyttar på tre matcher. De ganska stora omflyttningarna i formationerna verkar inte spela någon större roll.

Någon orolig själ kanske oroas av det sjunkande antalet mål per match, men det ska inte ses som en trend, det är mer tillfälligheter än något annat. Trackers målvakt gjorde t ex några riktigt bra räddningar och ingripanden.

Man kan förmodligen förutsätta att motståndarna testar formationer och varianter på samma sätt som vi, vilket gör att det är svårt att riktigt jämföra de olika linjerna med varandra. Klart är att hela truppen verkar väldigt fokuserad och resultatsugna. Kanske är backarna ännu framför allt inriktade på det defensiva spelet, de skott vi är vana att se från distans har varit markant färre än vanligt. Å andra sidan har det gett utrymme och möjlighet till större flexibilitet för anfallslinjerna.

En annan, positiv, effekt är att de ibland alltför vanliga bollsläppen i egen försvarszon lyst med sin frånvaro, i alla fall i de två matcher jag sett.  Märkliga bollstudsar är svårare att gardera sig emot.

Pekka Nieminen är den enda av målvakterna jag sett ännu. Han har imponerat, även om jag tycker att han ibland använder armarna lite för mycket och kroppen för lite, men det är tydligen vanligt bland finska målvakter.  Han känns annars lugn, trygg och säker och snabb i både huvud och reaktioner.

Riktigt kul att se hur truppens yngsta spelare har tagit för sig och vågat spela ut. De borde kunna räkna med en hel del speltid, inte minst genom att Ricard Norman blir borta en längre tid.

Edgar, Patrik Edgren, har hittills varit anfallare. Det mesta tyder väl på att fjolårets landskagsback främst får en offensiv roll, inte minst då Myran sett så stabil och bra ut som femte back. Edgar har ju sen tidigare en viss vana att växla positioner, så förhoppningsvis ska han få chansen även i blgult ändå.

Nu återstår bara en av de tre musketörerna! En enda av de tre spelare som t o m 2006/07 varit med under hela Elitserieperioden. Och det är just Edgar. Gurrra Ericson och Ärtis Hjertsson försvann, även om det finns ett litet hopp om en återkomst åtminstone för Gurra.

Så här långt ser Edgar ut som en lysande ensammusketör och ingen trodde väl heller något annat.

Sen ska inte matchspeakern glömmas! Lasse Granqvist har ju (oftast) haft den rollen sen den tid, då laguppställningar meddelades via megafon.

Det är inte bara ungdomarna som lyfter AIK Innebandy. Det är också veteraner, vilja och entusiasm.

Sjusovaren äkte till Norge  i går. Minibuss med SSU-are. De äkte vid 18-tiden och 00.25 kom ett SMS att nu passerade de Töcksfors. Så sent blev det, innan de kom till Oslo.
Svärföräldrarna, från Karlstad, hade å andra sidan kommit hit betydligt tidigare på fredagskvällen.

Vädret idag tyder mer på annalkande inomhussäsong än utomhusdito. Så Solnahallen och träningsmatch mot finska Trackers blir passande och bra. Sen hinner man se det mesta från Finnkampen och landslagsfotboll på TV.. Om det sista nu blir något att se. Det svenska landslaget har inte varit kul under Lagerbäck. Hans motto verkar vara: hellre stämma i bäcken än sikta på lager(-kransar).

Messade Sjusovaren på norska. Har inte fått svar. Han håller kanske på att översätta.

Inte blev det någon tid för vare sig gudson eller styvmor i går. Det blev handling, tvätt och lite annat stök i stället. Fast framöver ser det (just nu) lite lugnare ut. Inte lika mycket jobb som under de första åtta månaderna i år. Peppar, peppar....

En fartfylld start av Hammarby, som höll 15-20 minuter och gav ett mål. Erkan Zengin körde ett eget race på högerkanten, som först såg ut som en tangovariant, men förmodligen var något slags mytisk ritual. Mycket ben i luften blev det, men varken boll eller motspelare blev förhäxade. Den enda egentliga följden var att Hammarby tappade tempo och medspelarna blev utmarkerade. Effektivt? Nää. Snyggt? Njaa. Personligt? Absolut.

Tjugo kraftfyllda minuter och sen tog de svartgula över. Trots en rad goda kvitteringschanser höll Hammmarby ledningen halvleken ut. Det som skiljer AIK idag från det lite desperat krampaktiga spelet från i våras är att spelarna vet att de kan och törs lita på det och på varandra, trots att tiden går. Tålamod är en dygd. Dessutom en lönsam dygd!

Vi fortsatte att spela och att Hammarby försökte ha stenkoll på Wilton och Obolo hjälpte inte. Det som hände, hände inte där Bajen förväntat sig. Lucas Valdemarin och Kenny Pavey visade vad engelsmän och argentinare kan uppnå tillsammans.

Hittills har AIK:s spel mest och bäst gått från vänsterkanten och kanske trodde Hammarby att det var vänsterlinjen som gällde. Helt klart hade de dålig koll på Valdemarin-Pavey.

När man stod i den mixade zonen efter matchen och väntade på att intervjua, hade det varit lätt att se vilka spelare som kom från vilket lag, även om man inte känt igen dem ändå. Det var tunga steg och tomma blickar från ena hållet och glada miner och pigga steg från det andra. Det är aldrig kul att förlora, men att förlora ett derby, inför runt 25000 åskådare, är väl bland det tyngsta man kan råka ut för! Speciellt om man trott att man vunnit matchen, när man gjort 1-0 efter knappt tjugo minuter! Fast det kan de knappast ha trott, även om det såg så ut. Så dålig kondis kan man inte ha, att man slocknar efter en intensiv öppning i 15-20 minuter?

Med matchstart kl 20.00 och efterföljande presskonferens blev klockan runt 23.30 innan man är hemma och kan skriva om matchen till www.aik.se. Så denna gång valde Sjusovaren och jag att skriva samman oss till ett inlägg med bägges synpunkter.

Emilia gjorde en (välförtjänt) intervju med Kenny Pavey, som var riktigt uppåt. Dessutom blev hon glatt överraskad när Lucas Valdemarin gav henne den stora blombukett han fått som matchens lirare i AIK! Hoppas inte Kenny (Pavey) blev besviken, när hon inte gav blommorna till honom!

Nyförvärven har verkligen förändrat vårt spel.... ja. egentligen inte spelet i sig utan snarat betytt mycket för självförtroendet och stabiliteten. Det blir en kul slutstrid i Allsvenskan. Kul men oviss.

Efter handbollen blev det ett par timmars väntan i Råsta före innebandymatchen. Vädret inbjöd inte till några promenader, regn och rusk, så det blev rätt mycket hallvistelse. Sen bpörjade ju spelare och ledare droppa in i god tid, så ensamt blev det egentligen inte.
Inte heller den här texten har kommit upp på aik.se ännu, så här kommer den!

Kanske är det mest glädjande att de unga och nya spelarna så självklart tycks ha hittat sina roller både på och bredvid planen.